"I am the one and only" (sv. jag är den ena och enda) sjöng Chesney Hawkes i låten "The one and only" från 1991.
Jag har aldrig känt mer samhörighet med en människa än i detta nu. Samhörigheten delar jag med Chesney. Ja, jävlar i min lilla låda, jag hoppas att han känner likadant.
Anledningarna till min känsla av utanförskap, misslyckande och ensamhet är två. (Faktumet att bara två anledningar leder till tre känslor är ett utmärkt bevis på mitt stora känsloregister.)
1. Som Hilda skrev om så gick det en pappersflygplanstävling av stapeln häromdagen. Ett egenhändigt vikt plan skulle kastas ut från plan 5, konstruktören till planet som flög längst vann. Vinnaren utlovades en espresso-choc från kaffeautomaten.
Så jag vek och vek, och vek en riktig skönhet. Jag såg de andras konstruktioner och tänkte att det här skulle bli en promenadseger. Jag kunde redan känna segerns och espresso-chocens sötma.
När jag kastade ut planet flög det först stora vida vackra bågar, för att visa upp sin spänst innan det skulle kasta sig iväg mot bryggan i viken (dvs jäkligt långt). Men en skurkaktig kastvind fångade mitt plan och blåste det, hör och häpna, in under huset. Vid kontroll hade mitt plan avverkat sträckan minus en meter. Jag hade alltså kommit längre om jag skrynklat ihop pappret till en liten, liten boll, lagt den på fönsterbrädan och petat ut den. Jag behöver kanske inte säga att jag är besviken.
2. Idag när jag hade planerat och basunerat för ett dunkgömme av asa-babian-stora mått så hade alla plötsligt ändrade planer. Folk skulle plötsligt sy en mytologisk häst, mata sin morfar, spela trumpet, äta kaka, akta sig för SVES och fan och dess moster. Det är konstigt hur lätt edsvurna löften kan brytas.
Det är tråkigt att leka dunkgömme ensam. Sen började det regna också. Och så tycker majoriteten att jag är dumihuvet.
Jag är en martyr.
Med Vänliga Hälsningar
Erik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar